För 2 dagar sen, den 30:onde maj, så var det exakt 1 år sen vår hund Alice tog sina sista andetag här på jorden. Det var tungt, jag var hemma ifrån skolan nästan en vecka i sträck och bara, grät, grät och grät lite till. Det är få saker jag hatar lika mycket som jag hatar döden, och att behöva säga förväl. Veta att det är sista gången man får se och en person eller ett djur. 

 

Imorgon, så avlivas troligen en annan av våra hundar. Java. Hon som bott hos oss sen jag var två år gammal, som alltid fungerat som en extra-mamma för mig och min lillasyster Pernilla. Skällt på oss när hon tycker vi gjort fel, tröstat oss när vi varit ledsna och krupit upp i vår famn när hon märkt att vi behövt det som allra mest. Hon är den ödmjukaste och mest kärleksfulla hund jag någonsin träffat och troligtvis nånsin kommer att träffa igen. Det kom så plötsligt alltihop, från att hon varit helt frisk förra veckan till att hon nu har ont.. Har knappt hunnit fatta det.

 

Våra hundar, Snobben eller Philip som vi hade förut, alla djuren vi haft.. är inte bara djur för mig och för oss. De blir som familjemedlemmar, och det är därför som det gör så j*vla ont. Som en spark i magen eller en käftsmäll ifrån verkligheten själv, bara för att jag igår skrev att jag mådde lite extra bra. Jag är inte förvånad längre.