Imorse väckte mamma mig med en artikel från aftonbladet. En artikel där det stod om ett våldtäktsförsök igårkväll på en 14-årig flicka. I Sala. I stadsparken. Parken som ligger några hundra meter ifrån där jag bor. Parken där jag lekt när jag var liten, som jag ser och går förbi dagligen. Tjejen som blev utsatt för våldtäktsförsöket hoppade av bussen och blev därefter överrumplad av flera män i 20-25 års åldern som försökte slita av henne kläderna.

 

Jag tänker tillbaka på mig själv för snart 3 år sen, när jag var 14. När jag gick i 8:an på högstadiet och precis fått Snobben. Så liten och så oskyldig jag var. Även fast jag kanske kände mig stor och väldigt vuxen på den tiden, så var jag så liten nu när jag tänker tillbaka. Jag var i stallet varenda dag, och på helgerna älskade jag att bara vara hemma med familjen. Gå ut på skogspromenader med hundarna och gosa med våra kaniner. Tänk om de varit jag som blev påhoppad av demhär killarna och det hade varit mina kläder dem försökt slita av? För det hade likagärna kunnat vara jag. Eller min syster. Eller nån utav mina kompisar. Och de gör mig så rädd och så j*vla förbannad.