I snart 4 år har jag stått som ägare på Snobben, 1460 dagar och DESTO fler timmar har jag spenderat ihop med honom. Men fortfarande, trots alla år och trots alla tusentals timmar, kan jag stå och gråta i ren frustration över den hästen. Jag älskar honom så mycket att de gör ont i mig, och därför blir jag så j*vla ledsen när bakslagen, fortfarande efter 4 ÅR (!!!) kommer gång, på gång, på gång. 

 

Snobben är hård som cement i huvudet, viker sig inte för nånting. Vissa dagar är de som att allt gammalt bara väller över honom och han blir som blockerad. Idag skulle jag och mamma iväg och hoppa med honom på ridskolan som ligger nån mil ifrån stallet, vilket jag såg fram emot jättemycket eftersom vi enbart ridit på hemmaplan under en längre period nu. Men nej, de gick inte. Inte för att Snobben vägrade gå in i transporten, för de gjorde han inte. Idag var de bakbommen som gjorde att han panikslaget kastade sig ur transporten.. Tog nya tag och gjorde om, skulle sätta på bommen och samma sak upprepades. Gång, efter gång, efter gång. Tillslut, när grimskaftet gick av efter att han kastat sig ur en sista gång så bara bröt jag ihop. Om han bara kunde förklara för mig VARFÖR han agerar som han agerar så att jag kunde förstå, så att jag kunde ändra på vad han tycker är så fel. 

Ibland frågar jag mig varför jag fortfarande inte gett upp, hur jag fortfarande kan tro att de en vacker dag kommer att gå 100%. Att vi också kommer kunna rida problemfria och simpla ridpass utan några som helst bekymmer. Att vi också kommer kunna springa på transporten. Att vi också kommer kunna göra saker som är så enkelt för andra. För innerst inne vet jag ju, att med hans förflutna och med hans enorma osäkerhet så kommer vi aldrig kunna bli såsom alla andra. Det tog mig över 1 år att överhuvudtaget ens kunna rida ut honom. Det tog mig över 1,5 år att få honom kunna stå still i stallgången. Det tog mig över 2 år att få honom acceptera spöt och listan kan göras lång. 

 

Jag är säker på att Snobben och jag är menade för varandra i livet. Jag har gett mig f*n på att jag ska klara av honom. Jag har alltid gjort & kommer alltid att göra de som är bäst för honom. Han behöver en fast punkt i sitt liv. Han behöver få känna sig trygg och älskad. Han behöver mig som jag behöver honom. Imorgon är klockan ställd på 09.00 och vi ska ge det ett nytt försök med lastningen. Hoppas på de bästa är allt som går att göra ♥