Och så ett litet bakslag..igen.

Idag red jag och Snobben ut en runda vi inte ridit på lääänge, nämligen förbi ett barnområde som fortsätter in i en skog där man slutligen måste passera en gård där dem har både kossor, hästar och höns innan man kommer hem igen. Jag och Snobben galopperade i skogen, travade i uppförsbackar och skrittade på i rask takt. Det gick jättebra och han frustade av nöjdhet. Men.. så kom vi upp till den där gården. Kossorna stod på vänster sidan av gården och väntade på sin mat, dem gav ifrån sig höga läten och stod precis vid öppningen till deras hage. Hästarna stod på högersidan och åt. 

 

Snobben tvärnitade säkert 100 meter ifrån kohagen, såfort han fått syn på att det överhuvudtagetn rörde sig nånting i hagen. Men jag lyckades övertala honom om att fortsätta gå framåt. När vi sedan kommer fram till kohagen, och korna börjar låta så hoppade Snobben ner i ett dike och frös fast. Rörde varken huvudet eller kroppen en millimeter. Jag försökte få honom att gå framåt allt vad jag kunde, men innerstinne visste jag att det redan var kört. Jag kunde känna Snobbens hjärta dunka snabbt och hårt uppifrån ryggen där jag satt och hans ögon var så uppspärrade och stora att det såg ut som att dem skulle ploppa ur vilken sekund som helst. 

 

Jag hoppade av och lät honom stå och titta på korna ett tag samtidigt som jag stod och strök honom på halsen och pratade lugnt med honom. Tror ni inte att det kommer en traktor i full fart precis då eller? Snobbens öron skiftade mellan att vara framåtspetsade och strykta bakåt. Och där stod jag och försökte tappert att hålla i min lilla C-ponny som där & då var lika hög som en maxad D-ponny. Det tog säkert 20 minuter innan han gav med sig och började gå igen, och då var det med raska och snabba steg hemåt. 

Jag blir varken arg eller besviken på honom. Små saker kan bli så stora för honom, förstöra en hel ridtur eller hela dagar. Vissa dagar så bara blir det såhär, & jag vet ju om det. Jag känner honom såväl. Det står tålamod inristat i pannan på honom, och skulle jag idag valt att sitta kvar uppe på hans rygg och bråka på honom att gå framåt så vet jag inte hur det hade kunnat sluta. Man måste ha tålamod och kunna ta Snobben med en nypa salt. Nya tag imorgon, helt enkelt!

Så tråkigt för er, men du är ju så fantastisk som tar det så lugnt. Hade det varit någon anan kanske spörappen på rumpan eller sporrmärkena i sidan funnits där och med skavsår i mungiporna väl hemma, just för att man drar och bråkar med sin häst.

Men där står du efter 20 minuters väntande på en häst som inte vill gå, klappar om honom och skrittar hemåt. Förstår själv vilken underbar ryttare och hästägare du är?? Hade jag vart häst hade jag blivit lycklig av en ryttare som du på min rygg om det var jag som inte ville gå framåt, minst sagt.

Kämpa på Isabel, du inspirerar verkligen till ett otroligt bra hästtänk! Kram <3

Tråkigt att det blir så, men härligt att höra vilket lugnt och bra sätt du hanterar det på!

Dem kör som dårar med sina traktorer där tyvärr "/ ingen respekt för att det är flyktdjur man sitter på..