Livsgnistan, vart är du?

Vet ni.. nu orkar jag inte dölja och låtsas längre. Det är januari, snön ligger tjock, det är kolsvart utanför fönstret. Mitt inlägg nu hade jag egentligen tänkt skulle handla om min dag och en liten summering av den, men i över 20 minuter har jag stått med muspekaren på en tom rubriksruta. Jag är deppig och ännu mer trött.. Vill alltid vara positiv och glad, men den riktiga jag börjar lysa igenom nu. Jag är inte samma glada Isabel så som jag är under sommarhalvåren, och det skrämmer mig. Är det meningen att jag varje vinter ska behöva känna att varje dag är inget förutom en j*vla börda? Really? 

 

Jag stör mig på småsaker, lägger onödigt mycket energi på saker som inte ens är värda att lägga en tanke åt egentligen och jag ÖVERTÄNKER. Jag tänker så mycket att bra saker omvandlas och blir till nåt dåligt istället. Jag försöker vara glad, jag försöker verkligen. Dag ut & dag in, jag tar mig upp och ut. Täcker mina mörka ringar under ögonen efter att ännu en natt sovit alldeles för lite. Jag pluggar, rider, bloggar, försöker att socialisera mig med mina vänner och umgås med familjen fastän det enda jag egentligen vill är att ligga i sängen med täcket över huvudet och gråta. Det låter så hemskt att skriva det.. 

 

Jag har överlevt 16 vintrar förut, och jag vet att jag varje gång blivit såhär. Såhär som jag är just nu. Deppig, nere och med en livsgnista som knappt existerar. Vet inte om det är mörkret som får mig bli såhär, eller det faktum att allt blir tråkigare på vintern.. vet inte själv. Vill inte vara såhär, vill verkligen inte det.. 

Är det nån av er som är som jag? Som blir deppiga under vinterhalvåren? Nån? 

Jag känner inte igen mig i hur du känner just nu, men jag HAR definitivt gjort det. Tror det är framför allt i slutet på hösten jag tappar gnistan för mycket. Då är det ofta mycket i skola, postråkigt väder och väldigt mörkt och dystert alltihop vilket sprider sig till mig. Inga roliga perioder alls.

Tyvärr finns det inte något specifikt att göra för att bli av med den här depressionen, utan måste på något sätt svalna och dunsta av sig själv. Det är sådant man går igenom ibland och det handlar helt enkelt att komma igenom det så fort som möjligt. Man kan ju försöka liva upp saker och ting och hålla humöret uppe, men efter ett tag hjälper det inte alls. Utan man får helt enkelt låta det rinna av en, för att sedan samla kraft och va tillbaka till det ROLIGA livet där man när bra och är lycklig.

Snart är du där igen, och jag hoppas det är snart. Men oavsett så får du på något sätt acceptera ditt tillstånd och "vänta ut" det. Låter dötrist, men jag tror det är så det är.

Kram på dej! Snart hoppas jag du mår toppen igen! ❤️

PS. Sorry för stavfel i min kommentar. Autocorrect på mobilen du vet...

PS. Sorry för stavfel i min kommentar. Autocorrect på mobilen du vet...

Stark är du