Nu är han provriden. Han skötte sig bra med tanke på det dåliga vädret och tunga underlaget i paddocken, gjorde vad han skulle liksom. Det kändes bra och tjejen som provred var jättegullig. Men, nånstans innerstinne hoppas jag ändå att hon kommer på nåt litet fel med honom som gör att hon avstår. Snobben, min Snobben.. kommer ju verkligen aldrig hitta nån som honom igen. Och jag vet om det så väl. Känner mig hemma uppe på hans rygg, och säkrare än någonannanstans på jordklotet när jag är runt honom. Älskar honom mer än vad jag älskar något annat. 

 

Gråter SÄLLAN. Det är inte många saker eller personer här i världen jag bryr mig om och därför finns det heller inte jättemycket att gråta över. Är liksom helt nollställd känslomässigt. Men, är det nånting som får mig tjuta som ett litet barn så är det Snobben. Jag gråter när jag kollar på gamla bilder på honom & oss, jag gråter om han gör illa sig, jag gråter om det inte går bra på ett ridpass, jag gråter om jag känner att jag behandlat honom orättvist, jag gråter om jag använder spö på honom (därför rider jag aldrig med spö), jag gråter när jag tänker på en framtid utan honom inkluderad i den, jag gråter om det börjar snöa/regna och jag vet att han står ute, jag gråter om jag är sjuk och inte kan åka till honom och listan kan göras låååång.