Snart 4 år senare...
Publicerat 2016-02-09 kl. 14:30:00 av Isabel Håkansson
Den 31 mars 2012 så åkte jag och provred en ponny, för att bli medryttare. Det var flera mil ifrån mig men envis som jag var så övertalade jag mina föräldrar att jag skulle få börja rida honom iallafall. Allt jag ville då var att komma bort ifrån ridskolan och börja rida privat, och just denhär ponnyn hade jag sett då & då på hoppträningar i ridhuset. Och han var ju så fin.
Det gick inte jättebra alla gånger jag red honom, trots att vi bara red i paddocken och i gräshagen. Rida ut gick inte att göra med honom på den tiden, han vägrade. Det var många knappar man behövde hitta för att kunna rida honom korrekt, och lilla jag som kom direkt ifrån ridskolan där jag ridit 1 gång/vecka i 2 år var helt okunnig om hästar som honom. Jag är så tacksam att ägarna lät mig rida honom trots att jag var så okunnig så som jag faktiskt var, för att dem introducerade mig för den finaste hästen jag någonsin träffat.
Trots att det inte gick jättebra att rida honom alla gånger, att han var jobbig att ha uppstallad i gången och han inte gick att rida ut så tyckte jag om honom otroligt, otroligt mycket ändå. Nånstans bakom dendär tuffa fasaden han levde bakom, så såg jag en otroligt fin och snäll ponny. Jag trodde på honom. Verkligen.
Sommaren 2012 tog jag hem en utav ridskoleponnyerna och red inte Snobben på månader. Trodde min och Snobbens korta tid ihop var över.. men icke. Den 12 augusti 2012 klockan 11 på morgonen rullade transporten in på gården, med en osäker och nervös Snobben inuti. Trots att han var tjock och inte hade jättemycket muskler så var han det finaste jag hade skådat, där & då.
Första bilderna tagna hemma hos oss ♥
Vår resa har jag dragit alltför många gånger inför er, den har varit tuff och lång. Jag har varit tvingad att lära mig rida för att kunna klara av honom. Stenhård träning och en vilja så stark att ingenting i världen hade kunnat stoppa mig har tagit oss dit där vi står idag. Ingen medalj i hela världen går att jämföra med framstegen vi gjort, och bandet vi har mellan oss. INGEN.
Vi har tagit oss från giraffhalsar, att stå på bakben i djupa diken, från att ha sprungit förbi vartenda hinder som kommit upp i vårt synfält och att stå med en klump i magen och stressa i stallgången medan Snobben har sparkat ner både täckeshängare och slitit sönder uppbindnings-snören.. vi har tacklat alla problem. Om det har varit lätt? Nej. Det har varit rena rama helvetet och jag har varit rädd för Snobben. Men varenda dag har jag trots min enorma rädsla och skräck för min egna ponny ridit och varit i stallet, gett mig f*n på att det ska gå. Och visst gick det, för här står vi nu.. snart 4 år senare som ett helt nytt ekipage där inget utav ovanstående saker längre är något problem. Alls.
Han har varit med mig genom hela min tonår hittills, jag var 12 år när jag fick honom.. i höst fyller jag 17. Han har varit dendär trygga och fasta punkten jag haft under hela tiden med kompisar som kommit & gått, mina föräldrars skilsmässa och allmäna problem som varit för en tonårstjej. Min själsfrände på 4 ben. Min Snobb.
Publicerat i Allmänt,
Kommentarer
Postat av: Emilia
Blir helt rörd av att läsa <3 så underbart hästtänk och samspel.
Trackback
