Imorse slogs skolportarna upp igen klockan 10.00 och våra mentorers välkända röster hälsade oss välkommna tillbaka efter lovet. Ännu en gång slog vi oss ner i det gråa klassrummet på dem hårda stolarna, verkligheten slog till. Vi fick tillbaka resultatet på ett matteprov vi gjorde innan lovet och mitt reslutat där var som vanligt under all kritik. Dåligt. Uselt. Min inställning till matten är sämre än nånsin, känns inte som att något någonsin kommer kunna få mig att förstå. Siffror för mig skulle lika gärna kunna vara kinesiska-tecken, jag förstår inte. 

 

Jag vet att skolan skulle kunna gå mycket bättre för mig bara jag försökte och lusten fanns där. Men det känns som om jag kastat in handduken för längesen och jag gett upp. Jag åker bara dit, jobbar halvdant och åker hem. Orkar inte längre anstränga mig för högre betyg eller sätta upp mål. Och det skrämmer mig, för jag har aldrig varit sån. Skolan har alltid varit viktig för mig, något som ska skötas likt vilket annat jobb som helst. Men nu.. nej.