Jag kom ihåg det så väl, när jag som 12,5 år gammal stod i dedär vägskälet och hade två val. Antingen fortsätta leva mitt liv som jag gjorde då, med att gå på ridskola och rida andras hästar då & då.. eller köpa egen häst. Jag visste att det var ett stort steg, att det skulle förändra hela mitt liv och begränsa mig till viss del. Men, Snobben som varit speciell för mig sen första sekund var en självklarhet för mig och min familj att vi skulle köpa honom. 

 

Om det förändrat mitt liv? Oh, ja. Mer än vad jag tidigare kunnat förutspå. Ridsporten spelar, för mig, mycket på känslor. Jag älskar hästar, har ingen speciell sort, storlek eller ras jag är mer nerkärad i än någonannan. Så mycket som jag gråtit under dem här snart 4 åren som hästägare, ger mig helt klart bekräftelse på att - NEJ, tårar kan aldrig ta slut. För isåfall, hade mina varit slut redan första halvåret ihop med Snobben. Det har varit både besvikna, arga, ledsna och glada tårar som runnit ner för mina kinder. Men, ingenting har någonsin känts mer rätt samtidigt. Jag är fast besluten om att jag aldrig någonsin i hela mitt liv kommer att lägga hästarna på hyllan. För det är hela mitt liv. Bokstavligen. 

 

Jag har en vän som står i dehär vägskälet just nu. Velar fram och tillbaka om vilken väg hon ska välja att ta. Hoppas hon kommer fram till rätt beslut och att hon kan känna sig lika stolt och lycklig som jag efter att hon tagit beslutet♥♥