Vet ni... I hela mitt liv har jag levt distans med min pappa. Eller, han har bott tillsammans med oss, men bara 3 -MAX 4 dagar i veckan. I samband med att mamma blev gravid med mig så startade pappa upp sitt första företag. Han ville testa sina vingar och var trött på att jobba under någonannans villkor som anställd. När jag och Pernilla var 4 och 6 år gamla så flyttade vi ifrån Stockholm och upp till Norrland där vi bodde i ett hus med stor gård och lagård. Pappa bodde då över 60 mil från sitt jobb, så som ni säkert förstår höll det inte i längden.. och vi flyttade ner till Sala bara nåt år senare. Mamma och pappa ville inte att jag och Pernilla skulle växa upp i Stockholm, då dem båda bott där större delen av sina liv och vet hur mycket skit det finns i den stan. 

 

Pappa har alltid haft två boenden. Ett ihop med oss, familjen. Och ett i stockholm där han bott på veckorna när han jobbat. Våren 2014 skiljde sig mina föräldrar, pappa packade sina väskor och flyttade till Stockholm på heltid. Om jag klandrar honom? Nej, inte alls. Han bryr sig om mig och Pernilla, visar kärlek som ingen annan gör. Han håller igång & driver flera stora företag i både Stockholm och Uppsala samtidigt som han är världens bästa pappa till mig och min syster. Och jag ser upp till honom för det.

 

Vi har aldrig varit riktigt en "svensson svensson-familj" där alla åker hemifrån kl 08 och är hemma till middan klockan 16, utan vi har alla gått vår egen väg och gjort vad vi velat göra. Med stöd ifrån mamma och pappa. Dem har aldrig begränsat oss, och därför skulle vi aldrig begränsa dem. Om det är jobbigt att träffa pappa så sällan? Självklart. Men jag har aldrig bott ihop med honom 7/7 dagar i veckan, så det tär inte på mig likamycket som det kanske skulle tärt på nånannan.