Vad ska jag göra.. hjärtat i tusen bitar.

Ni vet kvällar, där man bara ligger uppe & tänker, tänker och tänker lite till.. Ikväll är för mig en sån kväll. I över 3 år har jag varit hästägare nu. Jag var 12 år när jag tog hem min första ponny, Snobben. Hans psyke var alltannat än stabilt och det var med en stor klump i magen som jag pinade mig igenom ridpass efter ridpass på honom. Det gick bara utför, och aldrig hade jag kunnat tro när vi stod mitt i den allra mörkaste tunnel, att vi idag skulle kunna rida ut utan problem, hoppa hinder, stå lugn och ro i stallgången eller jobba i form. Aldrig nånsin. 

 

Varje hästvant öga ser att jag är förlång på Snobben. Han är en liten C-ponny, och med min längd så borde jag ha minst en liten D-ponny för att det ska se propotioneligt ut när jag rider. Vi har stått på samma ställe och stampat länge nu, Snobben börjar komma upp i åldern och hans motivation räcker inte till för att kunna ridas på ridbanan mer än 2-3 gånger i veckan. Tankarna snurrar. Borde jag lägga ut en annons och kolla av intresset på honom? Mitt hjärta går i bitar och tårarna droppar ner på tangentbordet. Min Snobb.. Min fina, älskade bästakompis. Han är så galet, otroligt trygg vid min sida, och det är SJUKT vilken utveckling den hästen gjort både kroppsmässigt, men framförallt psykiskt, hemma hos oss. Vi har gett honom en ärlig chans i livet, visat att han inte är hopplös eller bara en envis ponny utan vett innanför pannbenet, utan tvärtom en väldigt vis ponny som ibland är FÖR smart för sitt egna bästa och som verkligen kan bara man ger honom rätt förutsättningar för att kunna göra rätt. 

Han är omringad av människor som älskar & gör allt för honom. Det är FÅ människor jag satt upp på honom, jag kan räkna dem på en hand. Varför? För att jag är så galet, obeskrivligt nästan läskigt rädd om Snobben. Har satt mig själv i riskzoonen många gånger för att han ska må bra och få lära sig rätt och fel. Stått med hans hovar slåendes och viftandes 5cm ifrån mina ögon, blivit trampad på i ansiktet och med ett sprängande huvud och tårar som sprutat, bara tagit ett djupt andetag och suttit upp på honom igen. Jag gör, och jag har gjort ALLT för honom. Och jag skulle kunna göra det hundra gånger till, för att jag älskar honom så, så, så mycket. 

 

Har tänkt på det ettpar gånger, borde jag börja fundera på att lägga ut honom på annons? Men svaret på frågan blir alltid densamma - aldrig i livet. Det känns för jobbigt känslomässigt och tårarna börjar bränna innanför ögonlocken direkt. Men.. ändå så kommer frågan upp i huvudet igen gång, på gång, på gång. Jag önskar att jag vore 2-3dm kortare, eller att Snobben vore 2-3dm större. Då hade jag aldrig behövt ta det här beslutet, aldrig behövt sitta här klockan 23 en onsdagkväll och gråta som om det inte fanns någon morgondag. Snobben är min första häst, jag har aldrig gått igenom det här tidigare. Aldrig känt den här känslan. Aldrig älskat någon så mycket, tror ingen utav er förstår. Jag hatar den här sporten. Jag hatar att man växer ur sina hästar. Jag hatar känslor. 

Jag försöker bara tänka på vad som blir bra för oss båda ♥♥♥

Åh vad jag känner med dig med det du skriver. Jag har varit exakt där och känt samma jobbiga känslor. Jag hade en C-ponny som betydde allt för mig som jag hade i 4 år, 4 år är lite mot vad andra haft sina ponnyer men den ponnyn lärde jag känna in och utantill och vi var verkligen bästavänner. Det tar tid att förstå och acceptera, lyssna inte på andra utan när man är redo så tar man det beslutet som blir bäst. Jag red henne läänge trots vi var klara med varandra. Det gör ont det kan man inte neka och det är många sömnlösa nätter men det blir bra efter ett tag! Detta var 3 år sen och jag kan se tillbaka på våran tid och minnas och glädjas åt alla roliga minnen vi hade! Och ibland måste man välja bort något för att nya dörrar ska öppnas. Nu står jag med en underbar unghäst som jag verkligen tycker om! Hoppas det känns lite bättre <3

Vet precis hur det känns, det finns inge värre en att växa ur sin ponny det vet alla som någonsin ägt en ponny men jag lovar att du överlever <3

Åh, fina fina ni.. Förstår dig bellis. Gör det som känns bäst för dig, vet att allt du gör är för Snobbens skull och du har alltid valt rätt åt honom tidigare. Helt säker på att du väljer rätt åt honom denna gång också.
Love u bästis

känner igen mig.. ibland önskar jag att jag kunde krympa eller min ponny kunde växa :(

det är jobbigt men i slutändan gör man det som är bäst för alla iallafall.. :( :)

Åh, jobbigt bara att läsa om det... :(
Men en sak du kan göra för att se om du är ''redo'' är att skriva en annons i typ anteckningar eller ett word-dokument, precis så som du skulle skrivit om han var tillsalu på tillexempel hästnet, och se om det känns okej för dig eller inte. Kolla på det någon dag under ett par dagar och så kommer det bli enklare att ta beslutet. Kram! <3

Ska jag vara ärlig mot dig, så har jag läst dethär inlägget ett par gånger. Och på mina kinder rinner tårar. För jag känner igen mig så, så, så mycket.
Jag hade en gammal shetlandsponny, han betydde allt för mig. Han räddade mig från de allra mörkaste hålen. Han var mot vissa andra nya människor, en hemsk ponny, men mot mig var han inte det. Han var min bästavän. Jag har haft så många sömnlösa nätter för honom, stirrandes på min stora tavla med han på framför mig. Jag älskade (älskar) honom så jävla mycket. Jag växte ur honom, och det tog ett långt tag innan jag ville och kunde inse det, men nu i slutändan mår vi båda bra och det är så det är i slutändan.Det ÄR så jävla orättvist att man växer ur de allra finaste man har.

Men jag ville bara komma fram till att du i vilket fall som helst inte ska lyssna på vad ALLA säger, utan lyssna på dig själv och DITT team för det ni kommer fram till kommer vara det allra bästa för dig och Snobben. Ni är ett fantastiskt ekipage, Isabel! Var stolt över er

Massvis med kärlek och kramar till er <3