Igår, efter att jag och Philip varit ute och busat runt i paddocken, så tog jag in Snobben och borstade honom länge. Snobben är så himla glad nu för tiden, och efter en tuff period där han känts ofräsch och inte riktigt sig själv så finns det ingenting som får mig lika glad som en glad Snobb gör. Nu för tiden så står han vid öppningen i hagen med öronen spetsade framåt och hänger mer än gärna med in i stallet för att bli ompysslad och sedan få ridas ett pass. Mitt fina, fina, fina hjärta. 

 

Hur som helst, när jag borstat igenom honom så satte jag på honom lite ridutrustning och gick ut i paddocken. Jag hade satt upp ett hinder som jag tänkte jag skulle hoppa om han kändes fräsch. Så, jag började med att rida igenom honom i alla gångarter, skritt, trav och galopp. Han trälade litegrann i traven först, så det krävdes mycket utåt och inåtställning, volter och övergångar innan han släppte efter. Galoppen gick bra, lite stark var han, men det löste vi tillsammans. Han är väldigt känslig för hjälper, så om jag råkar hålla i tyglarna liiiite hårdare än vad jag ska så tar han bettet och trav galopperar. Så det gäller för mig som ryttare att verkligen tänka på vad jag ger honom för signaler och inte ta ut någonting på honom. För, gör jag rätt, så gör han rätt. 99,9% av alla gånger det går dåligt så ligger felet hos ingen annan än MIG. 

 

När han var relativt igenomriden så avslutade vi med att hoppa hindret jag ställt upp ettpar gånger. Första gången så nitade han och bara spetsade öronen mot hindret. Som att han tänkte "what, ska jag få hoppa dedär?" Klappade om honom och kom igen, och han riktigt drog mot det lilla hindret. Så himla underbar känsla, verkligen. Det var längesen han sög sådär emot hinder, det har han inte gjort sen terrängträningen vi utförde i juni. OJ, vilken hemma-känsla det var, och OJ vad jag hade saknat det. Vi är påväg tillbaka, hörni.. ♥