Det har gått 2 dagar sen jag var i stallet nu, och jag saknar det så mycket att det känns som om mitt hjärta kan gå sönder vilken sekund som helst. Jag grät mig till sömns i torsdags för att jag visste att jag inte skulle kunna vara i stallet ettpar dagar därefter, och gick med svullna ögon till skolan på fredagen. Det är lite läskigt, så mycket ridsporten och mina hästar påverkar mig i min vardag. När någon utav mina hästar inte mår bra, så mår jag inte heller bra. När det går bra med hästarna och dem mår bra, så mår jag bättre än bra. 

 

Jag vet inte om det är bra eller dåligt, att vara så beroende utav nånting som jag är utav stallet och hästar. Jag har det i mina tankar hela tiden, varje morgon, dag och kväll. Det är en så stor del av mig, som jag aldrig någonsin kommer att kunna glömma eller sluta hålla på med. För mig är ingen dag i stallet den andre lik, och jag ser alltid fram emot ännu en stalldag och att få spendera timme, efter timme där. Tröttnar aldrig.