2,5 år men fortfarande har jag lika svårt att förstå..

Varför håller jag inte på med fotboll, dans eller någon annan sport? En annan sport där man kan stänga känslorna utanför. Ibland undar jag, varför jag uppoffrar allt för mina hästar, mockar skit, bär tunga vattenhinkar, rider i snö och regn, går upp tidiga mornar och lägger mig sena kvällar. I grund och botten vet jag att jag gör det för att jag ÄLSKAR min sport, och mina hästar. Men ibland, ibland.. så önskar jag att jag hade en "stänga av" knapp när det kommer till alla hundratusen känslor som strömmar genom kroppen när jag är i stallet. Ibland. 

 

Jag har ägt Snobben i 2,5 år och ridit honom i över 3 år nu. Och fortfarande, så har jag lika svårt att förstå mig på honom dagar som dessa. Dagar som dessa då han springer så fort hans ben orkar bära, för att sedan tvärnita, vägra gå, trippa fram, stressa upp både sig själv och stackars lilla Philip, vara rädd för allt i hans omgivning, bli blockerad. Jag förstår verkligen inte. Varför, VARFÖR gör han så? Hur kan han bara vakna upp en morgon, och bestämma sig för att han ska sätta emot alla gränser & regler man har. Jag.förstår.inte. 

 

Jag har kämpat arslet av mig för Snobbens skull, ridit tills jag är helt lila-flammig i hela ansiktet och tills benen domnat bort. Gråtit så mycket att jag trott tårarna skulle ta slut, sagt nej till så mycket annat som inte rör stallet. För hans skull. Jag har tagit mig an en svår ponny, det är bara så. Ett steg fram och två steg bak, det är så vi jobbar. Med alla dessa tankar går jag nu och lägger mig. Imorgon är en ny dag, vilket betyder nya tag. Godnatt. 

Min älskade vän, om du bara visste vad jag är redo att göra för din skull.. 

Känner igen mig otroligt mycket i denna texten. Min förra ponny kunde gå hur fint som helst ena dagen men andra dagen var det bara som ett slag i ansiktet när allting plötsligt skulle gå åt helt motsatt håll. Vissa dagar var så jobbiga att jag bara ville lägga av helt. Till slut gjorde jag ju det, släppte ridningen och orkade inte mer. Men någonting fick mig att leta mig tillbaka. Och det tror jag ligger i den här kärleken för sporten, samma kärlek som gör att jag är redo att stå ut med all skit ( haha ja bokstavligt talat typ ;) ).