Dem flesta omkring mig vet att jag ofta ältar gamla saker, att småsaker som för dem inte ens existerar kan rasera hela min värld på en sekund. Men något jag aldrig snackar om offentligt, mer än hemma för mina föräldrar & min syster - är hur jag upplever allt och hur dåligt jag kan må över min ständiga ångest över exakt ALLT. 

 

Dem kvällar jag har svårt att sova, så känner jag alltid hur ångesten kommer krypandes. Det börjar med att bröstet krampar, sedan släpper det ett tag, och sedan krampar det igen. Jag kryper ihop, gråter. Tänker på saker jag gjort och som jag ångrar, börjar svettas. Hela tiden krampar bröstet. Det är svårt att förklara känslan och hur det faktiskt känns.. för hur man känner just där & då - det går aldrig att återberätta. Det gör ont samtidigt som man inte känner nånting. 

 

Jag har levt med ångest så länge jag kan minnas, och mått dåligt över det. Nu för tiden känns det så vardagligt och vanligt för mig, ingenting som bekymrar mig längre och jag har lärt mig att kontrollera ångesten bättre än vad jag gjorde förr och jag får inte dem här "ångest-attackerna" lika ofta längre utan ytterst sällan. 

 

Detta kanske var nånting ni inte visste om mig, och vad vet jag.. det kanske låter jätteskumt? Men så ligger det till iallafall & och som sagt, det har varit en del av mig så länge jag kan minnas. Det är ingenting som syns utåt, oftast. Det kan väl eventuellt vara att jag ibland är så himla trött med tanke på att jag kan ha svårt att sova. Och misstolka inte texten och tro att jag är en bitter och deppig människa - cause i'm NOT. 

---

Det är nog rätt mycket som ni som läser min blogg inte vet om mig. Jag är en rätt svår människa att umgås med ofta och mycket. Jag analyserar och lägger märke till småsaker, är världens perfektionist och mår psykiskt dåligt om jag känner mig ofräsch eller ful. Allt måste alltid vara så perfekt som möjligt. Och sedan... min ständiga ångest över exakt allt som jag precis skrivit om. Eller, har ni märkt något av ovanstående i bloggen förut?