För er gamla läsare, så är vår story rätt uttjatad. Ni vet att jag tog hem en ponny med ostabilt psyke och att jag var livrädd för honom. Han var så oförutsägbar, visste aldrig när han kunde ta vändning och sticka hemåt i okontrollerad galopp eller om våra ridpass skulle sluta nere i djupa diken där Snobben stod på frambenen och kickade. Att leda in honom från hagen var ett problem bara det. Antingen vägrade han gå in och ibland krävdes det 3 personer för att få in honom, eller så gick han på mig för att sen helt oberört gå iväg med mig släpandes bak i grimskaftet. Han kunde vägra på bommar och under sina bra dar så kunde han hålla igång i galopp bak i padddocken. Han tog varje tillfälle att försöka kasta av mig. Gjorde tvärvändningar när jag minst anade det och kunde tvärnita från galopp. 

 

Jag har skämts så innerligt över Snobben och över oss, att hälften vore nog. Jag har brytit ihop, men kommit tillbaka dan efter hundra gånger starkare. ALDRIG gett upp. Och idag, två år senare, så står jag med en ponny som är stabil i psyket, livsglad och jättesnäll. Menar aldrig illa, men har sina dagar absolut och får fortfarande bakslag då & då. 

---

Ett problem som vi fortfarande har, som dock har blivit 100 gånger bättre, men som fortfarande sitter kvar, är att han fortfarande sticker så fort nånting blir jobbigt, om han blir uttråkad, om han blir rädd, om han har överskottsenergi, om han blir förbannad på mig, om han tycker nånting är kul, om man rider ut flera i grupp och någon är före honom, etc. Listan kan göras lång. 

 

Jag skulle aldrig, ALDRIG betsla upp Snobben. Då det verkligen inte behövs i den "vanliga ridningen" och när han väl sticker, så stannar han inte förrän han, helt enkelt, vill stanna. Som sagt, det är ett problem som sitter kvar men ingenting som stör oss i vardagen då det inte händer ofta längre. Förr var det vardagsmat.