En tuff resa och en envis ponny.. S*

Jag tänkte gå igenom vem Snoopy, eller Snobben är och lite om oss.. främst för alla nya läsare som trillat in här. Snobben är då min första egna häst som jag & min familj köpte sommaren 2012. Jag var då bara 12 år och kom precis ifrån ridskolan efter att ha ridit där i 2,5 år. Jag var inte jätte erfaren och verkligen inte alls redo för en Snobben, som visade sig vara världens mest speciella häst när jag väl fick hem honom.. 

Det här var första morgonen ihop med honom, första kapitlet i vår historia. 

Veckorna gick och alltfler problem började ploppa upp, allt från att jag inte kunde rida ut honom till att han sparkade ner täckeshängare, stegrade mot folk i stallet och sprang över mig i hagen.. det blev liksom vardagsmat tillslut. Droppen för mig gick när han började vägrade på hinder, höga som låga. Det kunde ligga en bom på marken och han VÄGRADE gå över den. Då kände jag att vi var så nere på botten det bara gick, jag hade förstört min första och enda ponny jag hade. Hästar var inte menade för mig och jag bävade mig inför att åka till stallet. Jag ville inte se Snobben och hur han bara blev värre och värre för varje dag och jag ville inte rida, för att jag var rädd. 

Såhär såg våra hopp-pass ut. Antingen drog han iväg med mig för att han var så taggad eller så sprang han förbi. Det var liksom antingen eller.. 

Det blev vinter och tjejen som ägde stallet, Mickis, började inse att jag inte kunde hantera min då alltför svåra ponny själv. Åtminstonde inte i det skick han var då, han var rent utav farlig ibland. Hon testade att rida honom och hann bara rida nåt varv eller två förrän han satte av i världens fart och försökte kasta av henne. Hon hoppade av honom och gick in till mitten, skakade på huvudet och sa princip att det här är ett problem som måste fixas NU. Inte om två dagar, två månader eller ett halvår - NU. 

 

 

Hon började rida honom en gång i veckan samt att vi tillsammans tränade honom 2-3 gånger i veckan, ändrade hans foderstat och började om helt ifrån början. Red ridpass helt utan krav och avslutade med ett varv i form för att sedan öka på det succesivt. Snobben hade hoppvila under den här perioden och jag kommer såväl ihåg första hopp-passet efter en slitig vinter.. 

Jag tror ingen förstod lyckan jag kände i kroppen under det här ridpasset, SÅ pigg var han och så enormt glad. Jag log varenda sekund av det här ridpasset.. 

Sen den dagen har allting bara gått uppåt för oss, lite bakslag då & då såklart, men fortfarande så har allt bara blivit bättre och bättre. Jag är evigt tacksam till Mickis och all hennes hjälp genom dem tuffa åren, som vi slitit med Snobben.. Med det här skrivet så kanske ni fått en liten inblick i vad jag har fått kämpa med, jag köpte ingen häst som gått SM eller tävlat höga klasser i dressyr. Jag köpte en envis häst som det inte ens gick att rida ut på eller som knappt kunde stå uppstallad i gången utan att riva hela stallet. Men vi har tagit oss hela vägen dit där vi är idag. Jag har kämpat som ett djur och övervunnit rädslor jag inte ens trodde fanns, för att kunna komma hit där vi är idag. 

Han är speciell, min Snobben. Som jag brukar säga, alla kan rida Snobben, men det är inte många som kan rida honom ordentligt. Det krävs en massa tålamod och engagemang. Men vill man nånting tillräckligt mycket så går det. Jag har bevisat det för både mig själv och så många andra. Därför tror jag på Snobben, han jag vet att han innehåller mycket kapacitet, även om han verkligen inte visar det ibland. 

 

Jag har lärt mig det mesta jag kan idag den hårda vägen, men det har gått eller hur? I dagens läge finns det ingen jag älskar så mycket som jag älskar Snobben, vi känner varann utan och innan och han levererar vartenda ridpass. Vi hör ihop, han och jag. Jag hade inte ridit länge när jag fick hem honom, kunde grunderna skritt, trav och galopp and that was it. Inget mer.

Together, we can get trough anything.

Åhh ni är så duktiga Isabel!
Ser verkligen upp till dig, ditt tålamod och passion för denna ponny alltså. <3

Vilken häftig story ni har ihop, bra gjort!

Grymma. Finner inge mer ord<3

Att köpa sin medryttarponny innebär ju inte alltid att man köper det man redan känner till, tyvärr. Känns bra att han utvecklats och lagt av med de värsta dumheterna.. Att ta en ponny från ridskola och hem, dessutom en osäker ponny, är inte lätt och heller ingenting jag kommer göra om kan jag ju säga. Hans problem var ju inte direkt tydliga när vi var och provred honom, allt stegades liksom upp vartefter.

Men han har fått det bra till slut och ibland känns det lite som att han inte var menad att vara privatponny.. hans grej var liksom att ridas i grupp, samma tråkiga ridpass varje dag. Men han blir nog bara bättre och bättre med åren och det är roligt att få följa er även nu när han inte är vår längre :) Han har blivit jättefin och du har kämpat på riktigt bra med honom!