Idag slog min prestationsångest till, igen. Mamma skulle kolla på när jag red, fota litegrann och filma. Det har gått bra för mig och Snobben så länge och jag bröt ihop i samma sekund som jag insåg att vi inte presterade riktigt fullt ut så bra som vi gjort dem senaste veckorna idag. Snobben var halvloj och jag var spänd i kroppen, vilket bara ledde till att blev pannkaka. Hur ska jag kunna tävla om jag inte ens kan rida framför min egna mamma, som ALDRIG NÅNSIN skulle döma mig, utan att få en sån prestationsångest att jag tillslut bryter ihop och gråter? Jag vill tävla, jag vill hoppa och jag vill visa upp mig & Snobben.. men jag kan inte ta all press jag lägger på mig själv, det går bara inte. 

 

Man tar ett steg fram och sedan två steg bak, det är så det brukar vara. Motgångar kommer efter framgångar och framgångar efter motgångar, det avlöser varandra. Och även om jag är superglad över alla grymma pass med Snobben nu på senaste tiden så kan jag ändå inte låta bli att tvivla på mig själv efter sämre ridpass. Jag blir så arg på mig själv, varför kan jag inte bara bita ihop och rida istället för att mesa och vilja se så perfekt ut? 

 

Dagens pass iallafall blev inte "lite lätt jogging" som jag planerat innan, utan idag fick det bli ett vanligt avstämmar-pass med lite småskutt på slutet. Snobben kändes seg och tog inte riktigt min skänkel och jag var inte alls så följsam i min ridning som jag brukar vara, som sagt.