En fantastisk människa, som varit väldigt betydelsefull för både mig och Snobben genom hela vår resa ihop, är Michaela. Hon kom in just vid rätt tidpunkt, när allt eskalerade med Snobben och jag var nära på att ge upp. Hon såg hur mycket jag kämpade, hon såg hur mycket jag ville och hur mycket mer jag var villig att kämpa. Vi hade daglig kontakt och vi tränade ihop flera dagar i veckan, samt att hon red Snobben varje onsdag. Hon har sett hans värsta sidor, när han sparkat sönder väggar, sprungit över precis ALLA som stod inackorderade i stallet då, kickat mot den som ska fodra, vägrat lämna gården och försökt få av både henne och mig till varje pris. Han har varit en monster mot henne vissa dagar, och likaså mot mig. Men, hon trodde på honom. På oss. 

 

Hon har följt med oss överallt, till veterinärer, alla träningar, p&j's, massörer, gått upp tidiga mornar och lagt sig sena kvällar för att kunna vara med och hjälpa till. Tagit hand om Snobben och brytt sig om honom som om det vore hennes egna häst. Hon har sett mig gråta floder av både glädje och sorg, hon har sett mig fly förbannad och överlycklig. Jag och min familj finner inga ord som någonsin kommer kunna tacka henne nog för allt hon gjort för oss, och för honom. Hon har funnits där hela tiden, och trots att vi inte haft kontakt på nåt år nu.. så var hon den första vi ringde till när vi började fundera på att sätta ut Snobben på annons. Utan henne hade vi aldrig tagit oss såhär långt. Aldrig.