Ikväll är jag ledsen. Nedstämd och tänkandes över livet. Just nu, så hänger det 4 hundkoppel i vår hall. Just nu, så står det 4 matskålar i vårt kök. Just nu, har vi 4 hundar - men på torsdag har vi bara 3. Jag är yr, jag mår illa. Aldrig någonsin har jag mött nån finare och snällare hund än våran lilla Alice. En hund som älskar att ta plats och som har fångat mångas hjärtan. I flera år nu så har hon lidit av en sjukdom, en sjukdom som inte veterinärerna hade nån aning om vad det var för något och Alice har varit den första någonsin med den här konstiga, och hemska sjukdomen som bildat knölar på hennes kropp och brytit ner hennes kropp bit, för bit och som inte svarar på några som helst mediciner. 

 

Med hjälp av operationer, specialister och en massa omsorg så har vi givit Alice en massa extra år i livet. Men nu går det inte längre, vårt fina hjärta har fått stå ut med det här länge nog. Hon förtjänar inget annat än det allra bästa, nåt annat och bättre än det hon tvingas leva i idag. Där huvudet är 100% friskt, men hennes kropp inte längre lyder. Jag gråter för att jag vet att jag aldrig mer kommer att få träffa henne igen, för att jag kommer sakna ihjäl mig efter henne, men mest av allt gråter jag för att jag tycker det är så j*vla orättvist. Varför ska dem allra finaste, oskyldigaste och vackraste varelserna, få vara dem som lider allra mest? Varför, varför... 

 

Jag vet, att efter torsdag så kommer en stor, tung sten, trots att jag kommer gråta floder, att lossa ifrån mitt hjärta. För hur mycket jag än vill ha kvar henne i livet, så vet jag att det här är det allra bästa för henne. Och det är allt hon förtjänar. Det allra bästa.