Jag spyr. Jag spryr galla på alla dessa skönhets ideal som bokstavligt talat borrar sig in i huvuderna på tonårstjejer och därefter bryter ner dem psykiskt. För även fast man egentligen inte tänker på det, så påverkas ALLA av idealen. Trots att man tror och kanske intalar sig själv att "nej, men jag är mig själv och skiter fullständigt i alla idealen", så vet man om att man aldrig skulle våga gå osminkad, med oplattat hår i favvo-mjukisarna, skippa träningspassen och byta ut salladen man i vanliga fall äter till lunch emot en skål chips.

 

Det var inte förrän för nån vecka sen när jag stod framför en av kropps-speglarna vi har i huset och jag tittade på mig själv och tänkte "gud vad stora mina lår börjar se ut" och "herregud vad bred jag ser ut om man tittar rakt fram", som jag kom på hur sjuka idealen faktiskt är och hur man själv blir påverkade av dem, undermedvetet. Jag har i hela mitt liv haft smala ben och har det än idag, dem är långt ifrån tjocka eller stora, och jag vet om det. Men just den kvällen, när jag stod framför spegeln efter en halvseg dag i skolan så smög sig skönhetsidealen på, och helt plötsligt så var allt fel på mig. Det SKA inte vara såhär, det är så fel, så fel, så fel.

 

I mina ögon spelar inte kroppsformen, storleken på kläderna, kupan på BH:n eller however någon som helst j*vla roll. Det är inte så jag väljer mina vänner, och det skulle ALDRIG nånsin falla mig in att kalla mina vänner för "planka", "tjockis" eller nånting kränkande om deras kropp. Never ever in my whole life. Man kan välja att blunda för problemen, eller öppna ögonen och se. På riktigt.