Mitt hjärta var så splittrat idag när jag hoppade av hästryggen. Jag höll på att svimma av utmattning efter att bokstavligt talat ha bärt runt Snobben runt en hel hopp-bana. Jag svalde gång på gång klumpen av gråt i halsen och jag bet ihop. Idag red jag SÅ dåligt. Som ni vet är så är jag överdrivet självkritisk, men idag red jag DÅLIGT. Snobben hade en dålig dag, och då kräver han sin ryttare mer än vanligt. Han behöver stöd, en massa ben och beröm, tålamod och tid på sig att kunna göra rätt & förstå. Jag hade världens kortaste stubin och tröttnade efter bara 15 minuter på hans rygg.

 

När jag ledde in Snobben i stallet så kände jag bara "jag kommer inte lämna stallet ikväll, jag kommer aldrig kunna släppa den här träningen" etc. Men så hände nånting som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde skulle hända, precis efter en så dålig träning och allt - jag tänkte bort det dåliga, och blev glad igen. Gav Snobben lite godis, pussade på den rosa mulen, lindade av benen och klappade om honom ordentligt.

 

När Snobben stod i boxen och hade fått sin kvällsmat så stod mamma, jag och Mickis och snackade i över 1 timme. Ämnet var då rätt självklart, Snobben. Övergångar mellan sommar och höst är verkligen en typisk "drygperiod" för Snobbens del. Han testar gränser, han blir extra pigg, han blir otroligt skarp och han har humör. Minst sagt. Det gäller för mig att jag inte får bli för blödig, jag måste våga sätta gränser för att sen berömma Snobben ordenligt när han gör rätt.

 

När Snobben kom till mig så var det en vardag för mig och Snobben att tjaffsa. En bra dag för oss kunde vara om han gick två steg ifrån gården utan att backa in i träd, eltrådar eller ner i diken, sparka eller börja småresa sig i ren protest. Eller om jag kunde hålla igång honom ett helt varv i galopp så var det helt otroligt. Nu är vi på väg tillbaka ner i en svacka då Snobben tar på sig rollen som ledare. Jag säger aldrig ifrån och börjar störtböla om jag faktiskt sätter ner foten när/om Snobben är nonchalant. Jag VET att jag och Snobben kan, och det vet Mickis med. Med start från idag så ska jag bli mer konsekvent, och lite mer envis. Och framför allt så ska jag aldrig ge upp eller tjura ihop, för då kommer det aldrig att gå.

 

Snobben är det bästa jag har, och är det nånting jag vill kämpa för - så är det honom. Han är värd varenda fälld tår, varenda droppe svett och varenda liten bloddroppe. Min krigare, min själsfrände.