Idag var Snobben på det älskade, *host* "stann-humöret". Till en början så kändes han helt okej framåt & var positiv till arbete. När jag travat fram honom så kommer Stina och hennes mamma för att berätta att dem lämnat transporten och vi stod och växlade några ord till varandra bara i max 1-2 minuter innan dem åkte igen. Tror ni inte att Snobben vägrar röra sig ur fläcken efter det? Eh, jo. Han var sur, han kickade inte eller visade inte att han på nåt sätt kände obehag- han bara stannade och rörde sig inte en meter. Kopplade bort mig och tittade på annat med öronen rakt fram. 

 

Jag hoppade av och fick dra fram honom, hoppade upp men fick efter bara några minuter hoppa av igen för att han vägrade gå. Efter ett tag så gick jag och hämtade ridspöet för att bara kunna peta till honom bakom min skänkel ett par gånger som ett litet wake up call, och då gick han framåt. Med en stor klump i magen fortsatte jag passet, jag vill inte bråka med Snobben, jag vill inte bli sur på honom eller tvingas använda spö när jag rider fastän det EGENTLIGEN inte behövs.. Nu målar ni säkert upp en bild om att han är seg och allmänt lat, men det är verkligen inte så! Snobben är pigg, framåt och mjukare än på länge, men har fått för sig nu på senaste att bara stanna titt som tätt för att kolla om jag låter honom slippa undan arbete, typ. 

 

Efter en stunds tjafsande så gick han fram, ordentligt. Vi var en timme in på passet och hade ännu inte tagit vår första galopp, allt tack vare att han skulle envisas med att stanna. Hur som helst, när Snobben äntligen började gå fram och hade släppt på dumheterna så fattade jag galopp ifrån skritt. Han var SÅ fin, gick i en stadig form och galopperade på i ett bra grundtempo och satte verkligen under sig med bakbenen. När vi kom in i stallet igen så stod vi och mös länge, länge. Masserade Snobben och gav honom några godisbitar, klappade om honom och berättade för honom hur mycket han betyder för mig. Han är hela min värld, utan att överdriva. Shit, alltså.