Kan inte tiden bara stanna?

Samtidigt som jag verkligen längtar till gymnasiet, att få ha som en liten omstart på en helt ny skola och lära känna nya människor, killar, och lämna allting som hänt i Sala under åren och -somsagt- börja om på nytt. Så längtar jag inte alls. Jag vet att jag kommer må piss dem dagar jag inte har nånting att göra, inga små ponnysar som väntar på mig uppe i stallet. Jag vet att jag kommer ligga uppe sömnlös och ångra mig något så innerligt vissa dagar över att jag gjort mig av med det bästa jag hade.

 

Jag gråter ofta över hur framtiden kommer bli, främst för att jag måste göra mig av med hästarna. Visst, jag skulle kunna ha kvar båda två eller bara Snobben, men då kommer det bli mycket sena kvällar, stress, tid som inte alls går ihop och ännu lite mer stress. Jag anser inte att det är schysst emot mig och framför allt inte emot hästarna. Dem förtjänar att få sin dagliga motion, visitering, rykt, gostid och allt vad att ha egen häst innebär, och det kommer inte jag kunna ge dem på gymnasiet då jag med 99% säkerhet inte kommer att plugga i Sala.

 

Det är med sorg i mitt hjärta och tårar forsandes nerför kinderna jag skriver dethär inlägget, även om det överhuvudtaget inte ens är känslosamt. Jag tror inte ni förstår hur mycket jag älskar dessa 2 indvider som står uppe i stallet, just nu. Att man ens kan connecta och finna nån som passar så bra ihop med en själv som Snobben & Philip gör, det är sjukt.

Åh tårarna bränner bakom mina ögonlock...

men uffa vad jobbigt :(
vad ledsen jag blir </3

Vilka härliga bilder! Förstår verkligen att du tycker att det är blandade känslor att tänka på gymnasiet och framtiden, men du.. det löser sig. Det blir bra i slutändan :)