Ett öppet & ärligt inlägg ifrån hjärtat
Publicerat 2014-07-12 kl. 20:16:08 av Isabel Håkansson
Allt står still. Idag slog det mig, att jag väntat så otroligt länge på en och samma sak. Varje dag väntar jag på framgång, en framgång som aldrig verkar komma. I hanteringen är jag och Snobben bästa kompisar, han är glad, jag är glad, vi kramas och pussas omvartannat. Men i ridningen så förändras ALLT. Vi jobbar emot varandra och är inte samspelta för fem öre.
Mamma följde med till stallet idag för att fota, och för tredje gången i rad nu under dem senaste gångerna mamma har vart med så har allt slutat i tårar, en jävla massa tårar. Jag har sån otroligt hög presentationsångest, att Snobben ska bli riden och hanterad på det bästa utav det bästa sättet, och när jag inte kan ge honom det så bryter jag ihop.
Jag gråter tills ögonen är rödsprängda och jag inte får luft, känslan av att känna sig så värdelös som jag gör just nu kväver mig. Som Caroline brukar skriva, jag har EN uppgift - att ta hand om min häst, och inte ens det klarar jag. Jag hatar att älska någon såhär mycket, jag hatar alla tankar om S som ständigt ligger och gror i bakhuvet, att jag kunde gjort si & så för att ridpassen skulle kunnat bli bättre än dem blivit.
Nästa gång jag hoppar av Snobbens rygg så ska jag gråta glädjetårar och inte tvärtom, och jag ska rakryggad kunna säga att "fan vad vi är bra". Observera att ingenting är Snobbens fel, allt som blir fel ligger hos mig. Bara hos mig.
Publicerat i Allmänt,
Kommentarer
Trackback
