Publicerat 2014-12-25 kl. 14:00:00 av Isabel Håkansson
Man ska ha bra självförtroende hit och våga stå upp för sig själv dit. FINE, det räcker nu. Alla har inte självförtroende upp till skyarna, tycker att allt man själv gör är bra eller vågar gå fram till skolans tuffaste gäng för att häva ur sig vad man egentligen tycker och tänker. Och med "alla" så menar jag ca 75% av alla Sveriges ungdomar, i dagens läge. För hur lätt är det egentligen att bygga upp ett bra självförtroende och en grym självkänsla när allting utanför ramen där allt ska vara perfekt, är helt åt helvete fel?
Jag talar utifrån mig själv när jag skriver det här inlägget, för jag vet hur det känns att ha ett självförtroende som bokstavligttalat ligger i botten men man fortfarande vill framstå som stark på egen hand. Jag har tänkt mycket på det här, självförtroendehetsen, och ju mer jag tänker på det, desto mer frågetecken ploppar upp i huvudet på mig. För HUR fel kan det vara egentligen, att visa sig själv svag? Inget fel alls. Actually.
I mina ögon så är man självsäker om man vågar visa sig sårbar, erkänna att man praktiskt taget är nere på botten, behöver hjälp. Stöd. Nån att luta sig emot. DET är att vara stark och självsäker i mina ögon. DET är att ha bra självkänsla, om ni frågar mig. Att fråga sig själv - hur mår jag egentligen? För att sen erkänna för omvärlden och alla runt omkring att man inte mår bra, är ren och skär självsäkerhet. För om vi vänder på steken, hur många vågar erkänna? Hur många lägger inte på ett fejkat smile och tar livet i en klackspark trots att det känns som att hela världen rasar samman mitt framför ögonen på en när väckarklockan ringer? Tänk efter en gång..
Självklart, så ska man sträva efter att må så bra som möjligt och att kunna vara stark. Men är man på botten så är det en process och nånting man måste bygga upp, självförtroende kommer inte genom en fingerknäppning.. kom ihåg det.
Remind yourself that it's okey not to be perfect.
