Landet och den enorma tryggheten som ligger likt ett stort, varmt täcke över det lilla området jag praktiskt taget växt upp i. Jag var 6 år när jag flyttade hit, osäker och kände INGEN. En kompis blev till tio kompisar och jag har alltid trivts så otroligt bra här ute, på landet. Att kunna springa ut till kaninerna en sommarmorgon i bara underkläder och ett par foppatofflor eller gå och hämta posten med mjukisbyxor och en handduk på huvudet har liksom inte varit such a big deal här ute... och det kommer jag sakna. 

 

Hur ska jag nu kunna gå ut på mina långa kvällspromenader om sommarkvällarna, vart ska jag nu sätta mig om jag bara vill vara ifred när jag är ledsen, eller när var och hur ska jag kunna lappa ihop mig själv inne i stan när det här huset har halva mitt hjärta? I det här huset har jag upplevt allt, både gott och ont. Jag har gråtit av både glädje och sorg, skrikit och varit arg, men framför allt - känt mig otroligt trygg och hemma. Men allt löser sig, hoppas jag. Och om inte, så läker tiden alla sår. Är det inte så man brukar säga? 

 

Ibland, när jag sätter mig och skriver. Öppnar hjärtat och verkligen känner efter, så finns den där konstanta smärtan där. Och det enorma tomrummet. Saknaden. Är det nånting jag vill säga till er så är det att - ta vara på vad som betyder mest för dig, och ta aldrig nånting förgivet. Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle få uppleva den här känslan, smärtan när jag kallar mig själv för ett skiljsmässobarn. Aldrig. Låt mardrömmen bara ta slut nångång, snälla.