Det kan se så lekande lätt ut, när jag fattar galopp på Snobben och han jobbar på bra vartenda steg eller varför inte när jag hoppar upp på Snobben och han utan att tveka en sekund går med raska steg ifrån stallplanen. Men OM ni bara visste.. Jag har släpats efter Snobben i grimskaft, ramlat av i skenfart och blivit kliven i ansiktet, jag har haft Snobben stående på bakbenen och med hans framhovar som slår bara några centimeter ifrån mitt ansikte, jag har känt en stor klump i magen när jag hoppat upp på hans rygg, jag har gråtit mig till sömns och jag har skrikit i ren & skär frustration. Men jag har lagt ner hela min själ i Snobben, jag har lagt ner hela min själ i en individ som varken kan prata eller förstå mina ord när jag pratar med honom. Jag har gett mig f*n på att det ska gå. 

 

Det jag känner för Snobben är jag säker på att jag aldrig nånsin mer i hela mitt liv kommer känna för en annan häst. För han är så mycket mer än bara en "häst" för mig, han är som min bästavän, en familjemedlem och den bättre versionen av mig själv. Jag kan läsa honom som en öppen bok och när jag är tillsammans med honom så känner jag mig trygg, hemma och mer behövd än vad jag gör någon annan stans. Utan honom i mitt liv så skulle jag vara så.. halv. Och även om det låter cheesy så är jag bara tvungen att skriva meningen - jag hade aldrig varit den jag är idag, utan honom.