Snoopy & jag - vår resa och utveckling TILLSAMMANS

Den 31 April 2012 åkte jag upp och träffade Snobben för att provrida för första gången, då för att bli medryttare. Det blåste och Snobben var stissig i stallet, kom ihåg att jag tänkte att han säkert skulle vara jättekomplicerad att rida med tanke på hur han var i stallet, men söt. Provridningen just har jag inte så mycket minne utav, detta är ett litet utdrag som jag skrev jag på min dåvarande blogg:

 

"Skrittade lite, sedan travade jag över bommar och därefter så skrittade jag av. Tyckte verkligen om Snobben även om han var lite dryg i hanteringen. Han var pålitlig och hur bra som helst att rida.
Så det ska bli kul och se vad det kan bli av detta, det återstår att se! :)"

 

Kom ihåg iallafall att jag knappt kunde styra honom för han var så annorlunda mot andra hästar jag ridit, gjorde ingenting gratis, eller ja.. han var en privatponny och inte en ridskoleponny helt enkelt. Men jag gillade honom redan ifrån första stund, det gjorde jag verkligen.

 

När jag hoppade Snobben första gången hade jag ridit honom i 3 veckor ca, det var även då jag för första gången tog med mig en "fotograf" och jag kom ihåg hur stolt jag var efter det passet.. Snobben hoppade schysst och ja, var schysst helt enkelt.

2 bilder ifrån det passet.

 

Allt därefter gick frid och fröjd och jag red honom 1-2 gånger i veckan. Han testade mig lite då och då, men inget allvarligt eftersom jag bara red i paddocken. I hanteringen inomhus var han bökig, men det var han nästan alltid. När sommarlovet började fick jag hem Ayla, en tinker som jag skulle få ha och därför fanns inte tiden att åka ut till Snobben och jag var inte oss honom på flera månader och helt ärligt så kändes det som slutet på vår saga sorgligt nog..

Den 18 Juli skrev Malva (hans dåvarande ägare) till mig, hon undrade om jag kanske var intresserad av att köpa Snobben när han skulle säljas.

 

Jag frågade mamma direkt och hon sa utan tvekan ja och ringde pappa. Pappa sa ja han också eftersom han lovat mig att om Snobben skulle bli till salu nångång så skulle han köpa honom åt mig. Vi bestämde alltså att vi skulle köpa Snobben över facebook en helt vanlig kväll och vi mejlade på stallplats bara nån timme efter. Jag svävade på moln.

 

Den 12 augusti när jag ridit i 2 år ungefär så fick jag hem min första alldelles egna ponny. Där & då visste jag inte vilket helvette rent ut sagt vi hade att se fram emot och vilken resa vi skulle genomgå tillsammans, helt sjukt.

 

I början så var allt bra och han var snäll, jag red med snodden och han gjorde som jag bad honom om oftast.

Efter redan en vecka började han testa mig, han gjorde allt från att springa över mig i hagen till att backa, kicka och resa sig vid ridning, han började stanna på hinder och trycka upp både mig, mina kompisar, min mamma och dem andra i stallet i väggarna och var allmänt bökig och dum. Vi kollade upp om han hade ont nånstans och gjorde böjprov och han fick massage men vi hittade så gott som ingenting. Snobben hade bestämt sig att han skulle vinna och likaså jag. Självklart hade han mer eller mindre dåliga dagar men alltid var det krångel i antingen hantering eller ridning. ALLTID.

På första bilden så sticker han med mig ut ifrån banan för att springa hem och på andra bilden så drar han förbi ett hinder helt nonchalant, måste tillägga att under det passet kom vi över hindrerna kanske 3-4 gånger och sen började han stanna o stanna o stanna..

 

Tiden gick och det blev allt mer mörkt och kallt. Vi gjorde en ändring i Snobbens matschema och han blev lite bättre. Forfarande var han för svår för mig och han ställde aldrig upp på mig som bokatavligt talat slet och stressade sönder mig själv för att få allt att gå ihop.

 

Kom ihåg en gång när jag skulle rida ut själv. Han stannade och backade varannan meter ungefär och när han började backa ner i små stup så hoppade jag av och ledde honom en bit. När han verkade ha samlat sig lite så tänkte jag hoppa upp igen och jag satte foten i stigbygeln, tog sats och när jag precis skulle till att sätta mig i sadeln så drar han iväg, fort gick det och jag hörde eller såg knappt nånting. Han ginade över ett dike och snubblade ner på knäna och jag for av, han tog sig snabbt upp på fötter och drog utan mig på ryggen hem på egen hand.

 

Jag såg svart och minns hur jag försökte resa mig men min kropp var helt mör. Jag ringde min mamma och på några minuter var hon där, fångade Snobben och hjälpte mig. Efter denna dagen så började jag bli rädd för min egna ponny. Minsta oväntade sak han gjorde och jag spände hela kroppen och klamrade mig fast i sadeln, allt gick utför.

 

2 bilder på min svullna kind och ett utav mina sår jag fick när han klev på mig.

 

Snobben reste sig mot en tjej i stallet som försökte hjälpa mig med hanteringen från marken, sprang över Börje som har utläppen på morgonen och försökte kasta av mig så fort han fick tillfälle. Jag började mer & mer tröttna på att åka upp till dedär "förbannade" stallet som jag alltid sa då, men ändå gjorde jag det varje dag, hoppade upp på min ponny som jag halvt var rädd för och kämpade.

 

I november så började vi träna för Michaela, en vuxen som gått hästutbildning och brinner med allt som har med hästar och träning att göra. Efter hon fått prova rida honom själv så bestämde vi att hon skulle börja rida honom en gång i veckan. Efter ett tag där så började han bli mer och mer lugn i sig själv och hade åtminstånde en hov på jorden om man säger så.

 

Vintern kom och han fick vintervila 3 veckor. Det var det BÄSTA bestlutet jag tagit i hela mitt liv om jag ska vara helt ärligt. Låta Snobben vila, ta in allt han lärt sig, bara bli ompysslad av MIG och tränas ifrån marken, känna att han KAN lita på mig och att jag kan även ska kunna lita på honom. Vi knöt band till varandra och när vi sen red igång honom var han en helt annan ponny, verkligen HELT förändrad på bara bra sätt. 

En video under tiden vi höll på att verkligen lära känna varann, vi började om och tog tag i vårt problem.

 

Jag minns inte så mycket mer ifrån den gamla tiden mer än jag berättat, det finns så mycket förflutet som jag valt att bara glömma bort och förtränga, så mycket jag är GLAD för ATT jag glömt bort.

 

.. nu till jämförelse bilderna..

Här är en travbild. Bilden till vänster är gammal och bilden till höger är ganska ny. Han är så mycket mer avslappnad nu, söker sig ner själv och VILL arbeta. Han har blivit finare i kroppen och jag har blivit duktigare som ryttare.

 

Här är en galopp bild. Jag tror ni ser vilken som är ny och vilken som är gammal.. Galoppen är det som varit träligast för oss, förr saktade han av hela tiden, när vi galopperade fick jag sitta och åka med helt enkelt, för minsta lilla jag tog i honom ja då.. saktade han av. Jag var väldigt glad om jag kunde få honom innerställd på en volt förut, knappt det gick.

 

Jag har inte så mycket nya hoppbilder tyvärr. Den senaste gången jag hade nån med när jag hoppade var i december, redan där hade det hänt saker så jag kan väl ta jämförelser där också.

Herregud haha, förstår inte ens hur jag kan visa den vänstra bilden..!! Aja, jag ser verkligen skillnad iallafall. Hela min sits och ponnyns inställning till hoppning har blivit mycket bättre. Nu för tiden hoppar vi varannan vecka och då blir han glader kan jag lova. Jag ska ta med mig nån som fotar på nästa hoppträning så kan jag lägga upp.

 

Nu sitter jag här och skriver, glad över vilken fin ponny jag har nu och glädjs över vilken otroligt lång och tuff resa vi gått igenom och KLARAT. Det blir bättre och bättre för varje dag som går och jag tänker ge ALLT för denna ponny som betyder så oehört mycket för mig. Tänk att trots allt så är det fortfarande VI, han och jag, jag och han.

 

Alla som tvivlat på oss, snackat skit, klagat och sagt att jag ska sälja honom och köpa mig "en riktig ponny" har verkligen fått se nu att allt går bara man vill, och jag ville inget hellre än att få allt bra.

 

Snoopy & jag - vår resa och utveckling TILLSAMMANS.

Gud vad bra skrivet Isabel!
Ja, han är en ponny värd guld!
Många sa till mig med att köpa en riktig häst ist för han, men bara för det så kämpade vi båda vidare!
Hoppas det fortsätter bra nu! <3 saknar mitt lilla monster ibland <3

Man ser sån sjuuuuk skillnad på bilderna. Som ett helt annat ekipage. Som du kämpat hahah, helt sjukt. Men allt jobb var värt det, nu när Snobben blivit så fin, och hur ni utvecklats TILLSAMMANS, right? Fortsätter ni såhär kommer ni kunna nå vilka mål ni än sätter! :)

Jag blir och är väldigt stolt över dig älskade Isabel.