Vänskapen före allt annat.

Vet ni vad? Nu är jag trött på att läsa annonser i stil med "hon/han säljes pga att han/hon inte uppfyller ryttarens önskemål". Exakt sådär står det kanske inte, och absolut inte i alla annonser. Men i vissa annonser så märker man hur ägaren till hästen i fråga lite diskret sisådär försöker smyga fram att hästen inte klarar dem allra högsta klasserna i hoppning eller att den inte kan ridas ett L:A program i dressyr felfritt. Den första tanken som slår mig efter att jag läst DEN meningen är: Hur mycket kan denhär "människan" älska sin häst egentligen? Ingenting, uppenbarligen.

 

Visst, jag älskar att träna, känna press, hoppa och skulle mer än gärna racea runt en omhoppningsbana med hinderhöjden på över 1m. Men sen kom vi till dethär att jag inte äger den hästen. Jag äger inte den hästen som presterar dag, efter dag, efter dag, efter dag. Kan hoppas 3-4 gånger i veckan och fortfarande tycka att hoppning är det roligaste som existerar och med lätthet hoppar hinder som är högre än dem själva. Jag äger inte en häst värd miljoner. Men hästen jag precis beskrev, kommer aldrig att kunna slå min Snobben. Han som fått mig glad så många gånger när livet har känts som en ren och skär mardröm och han som lärt mig vad äkta vänskap och kärlek verkligen innebär.

 

Inga meriter, ärevarv eller hinderhöjder kommer nånsin att ens kunna komma upp och nosa på det jag och Snobben har tillsammans. För det vi har är så mycket mer än bara tävling, tur och självförtroende. Ett vänskapsband är inte nånting man hur som helst kastar bort så fort ens egna begär ökar eller hästens kapacitet inte längre räcker till för en själv.

 

Är ni beredda att sluta med grenen ni älskar? Hoppning, dressyr, terräng eller however, för eran såkallade bästavän? Den dan ni inte tvekar så gott som en sekund på den frågan och hela er kropp skriker "JA", den dan har ni bevisat för både er själva och för alla andra att ni är lika trogna tillbaka till era hästar, som dem är mot er.

Min bästavän, Snoopy. Genom eld & vatten.

Åhhhh vilket fint inlägg!!
Det är alltså DETTA som kallas KÄRLEK. Att offra sina egna drömmar för någon annan, att sätta den andra före (om det i detta fall är en häst - javisst)
Att släppa på alla dom där kraven och förväntningarna och se vad hästen faktiskt kan , och vara glad för det! Och jag känner verkligen som dig Isabel, jag hade gärna valt att rida dressyr/hoppa 6 dagar i veckan för jag älskar känslan av ett riktigt bra pass, men skulle jag välja det framför Arkus? Nej. Aldrig. Och det är här den här fiina kärleken visas alltså <33

Du har ingen aning om hur mycket det kan svida att sälja en häst för man sicktar högre, absolut ingen aning. Som du älskar din häst finns det många som älskar sin, även fast man kanske måste sälja för att man sicktar högre då väljar man att sälja sin älskade vän och låta den gå på den nivån som den pallar det är mycket schysstare en att pressa den!
Alla har sin egna nivå och håll dig till den så behöver du inte ens nosa på dom högre för du vet inte vad som händer där.