Jag äger ingen häst värd miljoner

Ett ämne jag absolut tycker borde lyftas högre inom (häst)bloggvärlden är dethär att folk som inte har hästar värda miljontals kronor OCKSÅ KAN LYCKAS. Jag kan sitta och gråta till utvecklingsvideos som folk jag inte känner lagt upp på deras ponny & dem, för i mina ögon finns det inget finare än att se hästar som får en chans fastän dem inte är kapabla till att hoppa dem högsta hindren, tävla dem svåraste klasserna i dressyr eller överhuvudtaget har ett psyke till att kunna ridas.

Självklart skulle iallafall 75% av alla ryttare som VILL sattsa på denna sport köpt en färdig utbildad häst med kapacitet för att kunna göra princip vad som helst redan innan man köpt hästen - köpt den. Men sånna hästar kostar ofta upp emot miljonen och över, och huuuur många är det igentligen som har miljoner kronor i byxfickan redo att spenderas på EN häst? Nja, inte jättemånga kanske.. Då blir alternativet helt enkelt att ta hem dendär "tussiga ponnyn" med lång man och hovskägg, men som fortfarande har det & vidare utbilda den.

 

Det tar tid, kräver tålamod & mängder med timmar spenderandes uppepå hästryggen och träning ifrån marken, men kämpar man tillräckligt hårt och vill nånting så mycket så kommer det gå. Jag är bara hundratusenmiljoner procent säker på det.

Snobben, min C-ponny, första ponny och mitt allt. Han var inte mycket för världen när han kom till mig, rätt osäker i sig själv och ovetandes om vad livet hade att erbjuda. Att lämna stallplan var bara ett big nono och gå i form kom inte på frågan. Han tog varje chans han fick att försöka kasta av mig och gjorde både mig och många andra i hans närhet rädda för honom, men det var aldrig en varningsklocka som ringde nånstans, jag bara fortsatte. Varje dag. Som om allting vore somvanligt.

 

Idag, 1 och ett halvt år senare står jag kvar vid samma häst. Jag är helt nerkärad i honom och jag älskar honom över hela mitt hjärta, han känner mig bättre än någonannan och jag honom. Utan S- ingen jag. Jag köpte inte en ponny som gått SM 47 gånger eller nån tävlingskompis, där jag och han står idag, har jag fått kämpa så sjuhelv*etes mycket för. Hästar är och ska betraktas som helt egna indvider med känslor och en egen vilja. Det tar tid och kräver tålamod, men somsagt - alla kan nå toppen. Med rätt träning, tålamod, tid och en jäkla massa kärlek så går allt.

 

Hej! Jag tycker att din blogg är så himla bra, välskriven med nya inlägg varje dag. Jag hämtar mycket insperation från dig till min egna blogg. Men aldrig kan jag jämföra. Du är gjord för att skriva. Jag läser din blogg så ofta jag kan och har såklart sparat den på mobilen. Älskar att läsa om din utveckling med din ponny. Du och din ponny är verkligen gjorda för varandra som handen i hansken. Hoppas ni hittar en bra sadel så ni kan få komma ut på tävlings banorna. Fortsätt med det du gör för du gör det alltid bäst. Du är en av mina absoluta förebilder i allt. Kram; Moa

Håller med dig fullständigt. Om man köper den här miljonhästen som gör allt man säger och ber om blir det ingen utmaning. Man binder inte så starka band med hästen heller. Det blir mest åka till stallet rida fixa och hem. Men om man har en häst med riktigt starka band som man älskar så är stallet dagens höjdpunkt. Man snabbar sig inte för att hinna se tvprogrammet. istället så dröjer man sig kvar för att man bara måste kolla på sin söta häst eller ryktA den lite extra. Då spelar det ingen roll om det är 30 grader varmt eller 20 grader kallt man måste verkligen

Alltså wow, woow!! vilket inlägg, words.
Jag trodde aldrig att jag och Arkus skulle vara där vi är idag, när han skenade trots att jag försökte dra stopp med bett i munnen. Allt går bara man ger det tid <3